Idag är jag officiellt en gnällfis. Arbetsdagen gick hur bra som helst. Tiden verkligen flöt på och jag kände mig på bra humör och kändes som jag var extra trevlig mot mina kunder. Dock började mitt klagande på vädret redan på morgonkvisten. Idag var det juh dagen D då sofforna skulle flyttas, skräp slängas och byrån flyttas. Efter att jag slutat kom älsklingen och hämtade mig. Vi tog en kaffe hos mor innan vi började arbetet. Regnet öste fortfarande. När vi fyllt släpet med det som skulle slängas och vi åkte vi till Tommys lägenhet. Nu skulle vi upp på hans vind. Jag lovar, det var skitmånga våningar upp och desto fler trappor att stiga. Jag kom till strax över halvvägs då jag tyckte att vi borde vara framme, men åh nej. Trots mitt gnällande var det bara och fortsätta med flåset i halsen. Väl uppe visade sig att det inte var så mycket han hade där, men ändå tillräckligt många rundor som man kommer att få springa upp och ner. Eller lunka om jag får bestämma. Men det som skulle slängas skulle ändå ner. Så jag passade på och bära allt vad jag orkade bara för att slippa trapporna igen. När släpet var fyllt begav vi oss till återvinningsstationen. Dock var inte vädergudarna med oss. Det var verkligen som någon öppnade kranarna för regnet verkligen öste ner. Man var pisseblöt på bara några sekunder eller nja kanske några minuter. Jag var så blöt, min skor riktigt plaskade när jag gick så jag passade på och hoppa i vattenpölar. Skadan var juh ändå liksom skedd. Det är kul och leka barn emellanåt. Det tycker jag alla borde prova. Dock var det inte allt för härligt när man började frysa så tänderna skakade. Tacka vet jag för rumpvärme i bilen. Nu var det den stora prövningen skulle äga rum. Det var dags för sofforna och byrån. Tro inte att vi började med det lättaste, åh nej, det var den stora soffan som skulle bäras ner först. Och jösses vad den soffan vägde. Inte var det lätt heller att få ut den ur lägenheten då man tappade greppet med jämna mellanrum. Hur jag än gnällde att Tommy att sakta ner så var det som han inte hörde mig, tills jag höjde rösten. Då hörde han mig allt, tror nog att hans grannar hörde det med. Det är juh tur att han flyttat nu. Och visst kan jag använda svordomar också när det behövs. Efter massa krångel och intryckningar i väggen fick vi ner soffjäkeln var det dags och hämta nya. Det fanns en ramp på släpet som var livsfarlig med mina skor. Det var som att leka Bambi på hal is. Men det gick bra. Allt eftersom möblerna kom ner sakta men säkert med några svordomar inkluderat var det äntligen klart. Och inte hade jag vurpat heller i rampen så jag trodde att jag hade klarat mig, så går jag och halv vurpar med mina hala skor så jag landar rakt på rumpan med högerhanden i backen. Tommy blev livrädd att jag hade skadat mig. Det blev inte jag. Istället så sitter jag kvar på rampen, tittar mig omkring för att se om jag hade publik eller inte och börjar asgarva. Det är juh den vanligaste reaktionen när jag råkar vara oense med mina fötter. Hade ingen publik som tur var men det började värka något i armen. Och tro det eller ej, jag åkte på en blåmärke och inte liten heller. Det ska visst synas att man har lekt flytthjälp.

Soffan gör sig fin i vardagsrummet och byrån i sovrummet, så det var värt mitt gnäll, ösregnet och blåmärken på armen.

Nu blir det dock en lång och varm dusch innan det är dags för sängen. Det är juh trots allt arbetsdag imorgon med. Två dagar kvar till helg, längtar som en blå. ;)

Hörs imorgon!

Todeloo!