Idag leker jag lite duktig. Har hela förmiddagen suttit och lekt trevlig mot alla som gått förbi mig när jag suttit i receptionen. Det händer inte allt för mycket, ringer väl några samtal, inga besökare på ett tag. Det är lugnet själv och det får mina tankar självklart vandra fritt och jag har kommit på en sak. Eller det kanske jag kom på tidigare men nu har jag bekräftat det för mig själv.

Jag är konflikträdd, jag gillar inte att bråka. There, I’ve said it. Jag är inte den som gärna ger mig in i hetsiga diskussioner direkt, frivilligt. Ser gärna till att på ett eller ett annat sätt kanske undgå dessa diskussioner, men i alla lägen går det inte.

I dessa lägen när jag har diskussioner med min kära sambo, verkar det som om min så kallade ”konflikträddhet” inte existerar över huvudtaget. Det är knappt så jag känner mig. Emellanåt beter jag mig som en trotsig treåring som vägrar lyssna på vad han har att säga och kan slänga ut precis vad som helst, gärna smälla in dörren, för att sedan vända helt. Vid det ögonblicket är jag plötsligt vuxen och kan rationellt kan diskutera saker och ting fint dock med aggressionen kokandes någonstans i bakhuvudet. Så beter jag mig vilket får mig att fundera, hur bråkar man på ett fint sätt? Finns det bättre sätt att bråka på eller kanske till och med finare sätt? Ska man smälla i saker och ting kanske slänga lite porslin, för att sedan kunna köpa nytt? Hmm, det skulle nog bara bli dyrt i längden.

Även om det inte är kul att bråka så är det ibland verkligen värt det. För då rensar man luften och kan börja om från en ny kula utan gammalt groll. Tror faktiskt att man i slutändan blir lite lyckligare än ett par som aldrig bråkar, aldrig har skilda meningar. Man måste bråka ibland med, även om grannarna kanske inte uppskattar det. :)