Vilken helg det har varit, jösses! I fredags var det dags för Rubens årliga besiktning och det var inga problem. Inte en enda anmärkning fick han, trots att bilen faktiskt är 10 år gammal. Men den funkar finfint och inga som helst planer finns att byta ut honom. Så länge han funkar utan att krångla så är han en i familjen. ;)

På kvällen var jag på date med älsklingen. Bjöd ut honom på bio. Vi såg på Farsan. En riktigt underhållande film som man absolut ska se på. Vi skrattade massor och tiden bara flög iväg. En riktigt lyckad kväll.

Igår var älsklingen och spelade match ute i Vara. De förlorade dock den matchen men det var jämt de två första perioderna. På tredje så gick det inte så bra, men med massa killar korta tyckte jag att de gjorde en bra match ändå.

Jag var den enda som hejjade på dem och jag fick till dagens ära uppgiften att ta hand om älsklingens smycken, hans halsband och förlovningsringen, (den stora till höger.) Den uppgiften gjorde jag helt okej, trodde jag. Väl hemma när jag skulle leta fram smycken kunde jag inte hitta dem någonstans. Kände hur paniken smög sig sakta inpå och händerna började darra. Jag kunde väl inte tappa bort dem! Men det var precis det jag gjorde. Dem fanns inte i fickorna, i väskan, bilen eller parkeringsplatsen. De var spårlöst borta. Tårarna bara sprutade när jag kom innanför dörren när jag skulle bekräfta att dem fanns ingenstans. Ju mer jag började tänka på om jag la dem i fickan eller i väskan så blockerade huvudet den faktan. Tommy var lugnet själv medan jag verkligen storbölar. Vi bestämde oss för att åka och kika på platserna där vi lämnade av två killar, men på marken fanns inga smycken, så vi bestämmer oss för att åka tillbaka till Vara, sent på kvällen. Väl framme så ser vi att hallen fortfarande är öppen då det var bowling och disco där. Vi gick in i cafeterian och pratade med en jättegullig tant som stod och diskade. Vi hörde oss för om det var någon som hade lämnat in några smycken, men det var det givetvis inte. Vi fick till råd att ringa till dem på måndag och höra efter på nytt. Hon önskade oss lycka till och vi båda tackar, fast man inte ska göra det. Så vi gick ute i snön till utgången för att kika om de kunde finnas där, men inga spår alls. Jag halv vurpade efter matchen när jag skulle ut så jag fick snö på knäet, så jag var tvungen då att gå bakom hörnet för att torka av mig det. De stod nämligen två unga killar som glodde på mig när jag vurpade så jag skämdes som en gris. Jag demonstrerade Tommy hur jag gjorde, vart jag hade stått och tro det eller ej, men halsbandet och ringen ligger i snön! Där vart jag hade putsat av mig! Jösses, det ögonblicket var obeskrivbart! Jag såg lyckan i Tommys ansikte och kan juh bara tänka hur jag såg ut efter att ha storbölat en evighet och hittar dem! Benen bara skakade, hjärtat dunkade och sen sprudlet i kroppen. Jag var så lycklig! Vi var tvungna och gå tillbaka till tanten och krama om henne igen. Verkligen jättemysig tant! Vi lovade att vi skulle åka tillbaka till vara nån gång för att Bowla, det gör vi mer än gärna, men då vill jag inte ha hand om älsklingens smycken! Ska banne mig inte röra dem på ett tag. Somnade gott den natten behövs väl inte tillägga.

Idag var vi och åt på restaurang Oliven. Av en ren slump träffar vi på bror och hans sambo så de hakade på oss. Så vi åt en underbart god middag tillsammans. Verkligen jättemysigt!

Nu är min roman klar för idag. Ha en fortsatt trevlig alla hjärtans dag kväll allesammans!

Todeloo!