Jag har aldrig förstått charmen med öronproppar. Visst är det jäkligt bra att ha om man skulle behöva sova tillsammans med en full Tommy i en liten stuga och det inte finns någon annanstans att sova. Då är det jäkligt bra, skulle jag tro. Men inte annars. För jag hade öronproppar halva natten i natt då älsklingens polare var hemma hos oss och umgicks. Dessa grabbar vart juh lite högljudda efter några öl i kroppen samt musik som strömmade ut genom alla högtalare som fanns i vardagsrummet. Då var det lite skönt att stänga in sig i sovrummet och lägga sig lite tidigare än mitt i natten, som en gammal pensionär.

Anyway, när jag ligger där i sängen med öronpropparna så börjar jag höra mitt egna andetag samt pulsen, tror jag hörde, som dunkade som grannes bas brukar göra emellanåt. Är det meningen att man ska kunna sova då? Detta flåsande gör juh så att man blir juh mer eller mindre hyper stressad! För att inte tala om dessa proppar som trycks ut ur öronen när de ska ”forma sig” eller när det ploppar ut helt. Lyssna på det pysandet, phu! Eller för att inte tala om hur obekvämt det är att sova med dem. Det gör juh banne mig ont i stackars öronen…

Nja, kanske kommer charmen nån gång i framtiden men just nu vette tusan!

Todeloo!