Sitter och funderar, funderar och åter funderar. Det verkar som om jag inte blir något klokare trots alla funderingar. Men en sak har jag kommit fram till. Fy farao vad less jag är på det här. Alla tomma ord som låter bra för stunden, alla löften som inte betyder ett skit. Alla känslor som tränger sig in, alla tårar som faller, alla tankar som kommer och går. Varför ska det vara så svårt att tänka på nån annan än sig själv? Varför blir jag alltid den hemska elaka människan bara för att jag vågar säga vad jag tycker och tänker? Jag har också tankar och känslor. Jag finns! Orkar bara inte grubbla mer. En sak har jag i alla fall kommit fram till. Att jag orkar inte med det här hur länge som helst, om det är så här det kommer att bli.... Det kanske finns en lösning...

Todeloo!